Det började för mer än 8 år sen.

Vi båda var med i Villa Medusa i Österrike. Jag träffade Sandra på hotell Oden dagen innan planet lyfte. Det var första gången jag såg Sandra i mitt liv. Jag var 21 Vi var 8 deltagare som åkte ner för att göra inspelningen för kanal 5. Dokusåpa var nytt på den tiden. Förväntningarna var enorma från min sida. Det är absolut en av dem roligaste tiderna jag haft i mitt liv. Ni som sätt programmet vet exakt hur vi röjde och hur sjukt kul vi hade.

Min plan var att härja och strula runt. Men så fanns det en söt tjej som såg ut som 16, fast hon var 23. Det var Sandra som jag nästan delat 10 år av mitt liv med.

Kärleken var oundviklig. Har aldrig tidigare tittat så djup i någons ögon som Sandras. Våra blickar var så starka att tiden stod still. Jag träffade min livskamrat i en dokusåpa, på dem mest skumma förhållandena som finns. Sen första dagen vi träffades har vi bott ihop.

Kärleken blev så stark under inspelningarna, så vi blev tillsammans under programmets gång. Vi upplevde otroliga upplevelser under dem 5 veckorna. När vi hör vår låt, så går minnena tillbaka till Villa Medusa där vi träffades.  Hörde låten idag, skumt!?

När vi kom tillbaka till Sverige så flyttade vi ihop direkt. Vi kände att vi inte kunde vara utan varandra.
Sandra flytta upp till Stockholm från Värmland. Vi bodde hos min morsa ett tag och tills vi till slut hitta en lägenhet i Solna. Äntligen fick vi ett gemensamt hem att börja vårt liv i.

Några år senare köpte vi vår drömlägenhet. I två år vänta vi på att lägenheten skulle bli klar, en stor 4:a i Solna. Så pass stor så vi kan få en liten tillökning i familjen. När vi flytta in kändes en enorm glädje, trygghet och framtid. Vi var så himla glad, vi trodde inte det var sant.

Under årens gång har mycket hänt, som i alla förhållanden. Det går upp och ner. Visa gör snabbt slut, visa kämpar på vidare.

Jag och Sandra är väldigt olika men ändå lika på något sätt. Sandra har drömt om både giftermål och barn. Jag har varit tvärt om. Jag har fått för mig om man gifter sig så slutar det ofta i skilsmässa. Att skaffa barn har jag också varit osäker på. Kan bero på min brutala uppväxt med min så kallade pappa. Jag har hört, att blir man misshandlad som barn, så kan det hända att man ger samma till sitt barn. Herrgud, min rädsla för det har hejdat mig kraftigt! Men alla säger att jag skulle bli en kanon rolig farsa, så knäpp och äventyrlig jag är. Kanske det… Jag vet i alla fall att Sandra skulle absolut bli en av värdens bästa mammor.

När man tillbringar så lång tid med en partner så kan det hända att man växer ifrån varandra. Man måste jobba för förhållandet. Jag kan inte stå stolt och säga att jag gjort det Jag har varit dålig på att ta hand om sysslor i hemmet och lagt ner för mycket jobb på mina företag. Samtligt blev vårt förhållande mer och mer lindande, både pågrund av det och annat.

Vi stod och stampa på samma plats, åkte på samma spår. Passionen, fjärilar i magen och att kunna skratta och göra saker tillsammans hade försvunnit. Och då går det neråt. Vi testade att gå till parterapi men tyvärr tycker jag att den vi träffade var totalt värdelös. Dagar gick, veckor gick, månader har gått och det blev inte bättre.

Lyckligtvis så har vi inte haft ett bråkigt förhållande med skrik och annat jobbigt. Utan mer av den onda verkligheten när man bara forsätter och fortsätter i samma trista tråkiga vardag. Sexlivet försvann, glädjen försvann och hoppet på att det skulle bli bättre blev bara värre för varje dag som gick.

Vad hände? Vi som är det längsta dokusåpa paret som hållit ihop. Vi som stod starka tillsammans när många av våra vänner gjorde slut. Det har ju varit vi sen vi var ”små”  Vi har gjort allt tillsammans…

Idag har jag och Sandra bestämt oss för att gå vidare i livet. Vidare till vad? Ja det kan endast morgondagen utvisa.

Hur känner jag mig?
Jag tycker att det är fruktansvärt tragiskt och hemskt jobbigt. Tryggheten, och att alltid Sandra funnits hemma, alla sms och ringningar per dag. Att delat säng med en person i så många år. Här om dagen tänkte jag, tänk om Sandra skulle råka ut för en trafikolycka, vad skulle jag göra då? Skulle jag orka leva längre? Skulle mitt liv kunna bäras. Nu idag ska vi gå skilda vägar och leva två olika liv. Som om vi inte varit med varandra. Skum tanke.

Jag känner även en glädje för oss båda och mig själv. Ett nytt hopp ett nytt kapitel i mitt liv. Det bästa ur detta är att vi båda känner likadant. Vi kom tillsammans till insikt att vi måste dra i handbromsen och göra något, åt vår inlåsta tågvagn som bara åkte på ett och samma spår varje dag. Jag känner nu att för varje dag som går så har vi absolut gjort det bästa beslutet i dagsläget. Vi behöver få luft båda två. Vi behöver komma bort från varandra.

Jag känner att mitt liv börjar i morgon. Jag känner att mitt liv kommer bli mer fyllt av glädje, skratt och liv. Men om vår kärlek till varandra är så pass stark som den varit en gång i tiden, så är det inte omöjligt att vi hittar tillbaka till varandra en dag. Det kan endast framtiden visa.

Idag är vi vänner och kommer göra en bodelning. Jag tror och hoppas på att allt kommer går bra och att vi stöttar och hjälper varandra den sista tiden vi har kvar.

Sandra, du kommer alltid att finns i mitt liv på något sätt.

Jag avslutar detta inlägg med lite bilder på oss tillsammans. Och ser fram emot mitt nya liv som sakta men säkert kommer att börja nu.